“så snart någon säger sig veta guds vilja är det ett farligt vapen”
Människan har alltid skapt sig sina myter med hjälp av sin kreativitet och fantasi. Man kan gå tillbaka ända till de afrikanska urfolken och hitta spår av deras förställningar om en annan värld skild från den verklighet de själva upplevde. Dom funderade liksom oss över sin existens, lyckan, framtiden och livets förgänglighet. Dom var brutalt medvetna om sin egen dödlighet och det gav någonstans upphov till föreställningen av någon slags fiktiv eftervärld utanför vardagsupplevelserna som gestaltades i ord, bilder och genom riter. Dom uppfann också berättelser som placerade dom själva i ett större sammanhang och som berättade om underliggande mönster i sin relation till varandra och till sin miljö.
Att fantisera är just att skapa inre bilder och forma världar som inte är begränsade av verklighetens logik, erfarenhet eller sunda förnuft. Det är också i fantasin som Gudar föds, växer och frodas . De är mytiska väsen från en annan dimension och de tillskrivs speciella egenskaper eller förmågor som går långt utanför den mänskliga kapaciteten eller naturens egna krafter.
I förindustriella ekonomier är det naturligtvis påfallande ofta som gudarna är kopplade till funderingar kring väder, naturkatastrofer, djurliv, säsongsväxlingar och andra naturfenomen som har avgörande betydelse för människans livsbetingelser. I och med framväxten av jordbrukssamhället växte det fram ett stort antal vegetationsgudar som man trodde sig behöva blidka och tillbe för att tillförsäkra sig goda skördar och bra förutsättningar för växtligheten och djurhållningen.
Existensen för hela grupper, samhällen och civilisationer var beroende av något som de inte själva trodde sig kunna påverka i någon större utsträckning. Gudar är dock alltid intimt kopplade till och fokuserade på sammanhang som döden, eftervärlden och den ”andra dimensionen”. Paradiset, himmeln och helvetet är liksom reinkarnationstanken exempel på detta. Eftersom ingen kan veta vad som händer men en person efter döden så är det lämpligt att låta det vara en fråga för gudarna och efterdöden är ständigt mentalt påtagligt i många religiösa människors liv.
Många religioner har moraliska och etiska koder som skall hjälpa människorna att leva tillsammans och därigenom göra Gudarna nöjda. Dom som lever sina liv i enlighet med dessa koder utlovas ofta någon form av belöning i efterlivet. Det är påfallande är hur självklara och lika dessa värdesystem är i grunden. Du skall icke döda, du skall icke stjäla, du skall hedra dina fäder osv. Andra normer är mer kulturellt betingade och härrör sig från en tid då samhället såg mycket annorlunda ut jämfört med dagens, andra är mer uppdaterade och aktuella moraletiska komplex där man försöker tolka sin Guds vilja genom härledning från religiösa texter.
Religionerna har utvecklats i takt med människan har skapat sig resurser som kunde fördelas till olika specialister inom den rådande arbetsorganisationen. Jägare och samlare som skapade ett litet överskott utöver vad som gruppen överlevnad krävde kunde tillåta sig att ha en person som håll kontakt med den gudarna och andra dimensionen på hel eller deltid. I takt med att man började odla blev man också mer bofast skapades det ett allt större överskott. Specialiseringen fortsatte och det skapades grupper som svarade för livsmedelsproduktionen, andra som krigade eller som svarade för administration. Andra byggde boplatser, svarade för värme och vissa svarade för ledning och samordning.
Hövdingar, schamaner och trollkarlar är alla roller i samhället som ett resultat av denna ökande arbetsdelningen genom specialisering. Speciellt viktigt ansågs det vara att håll sig väl med Gudarna om man skulle gå ut i krig eller försvara sig mot en fiende. Så det näst äldsta yrket är antagligen ”präst” och de fick redan från början en viktig samhällsposition att fylla. Ju mer man producerade desto mer fanns det att avsätta till ”icke direkt produktiva” samhällsfunktioner. Stammar blev till riken, hövdingar blev till kungar med hov och präster byggde kyrkor och församligar med hierarkier, överpräster, präster och horder av olika religiösa funktionärer. Härskare har alltid insett vilket överhört potent vapen religionen kunde vara för att kontrollera den gruppens eller den allmänna viljan och höja motivationen inför olika besvärliga krav. Att skicka unga män in i döden och att utsätta familjemedlemmar för risk kräver någon form av psykologisk övertalning och motivation. För att inte ta några risker så var ofta kungen också den högste religiösa ledaren så att kontrollen skulle vara fullständig. Genom historien ser vi otaliga exempel på hur också kungar samtidigt var inte bara det militära utan också det religiösa överhuvudet i en stat och ibland utsåg de sig själva till Gudar för att vara på säkra sidan.
Religion kan fungera som en mental rustning man ikläder sig som stärker ens motivation och därmed mobiliserar en inre livskraft som bär en människa genom en komplicerad och ibland oförståelig verklighet. Till en sådan inre motor har de flesta religiösa tankesystem sin beskärda del manipulatörer som vet hur man använda detta för sina syften. Religionen är i huvudsak ett psykologiskt vapen i händerna på som har maktambitioner. Ytterst få krig startas utifrån människors skillnader i teologiska funderingar och tolkningar. Istället blir religionen den sociala grupptillhörighetsmarkör eller identitet man vädjar till när man vill skapa ett förenklat och dualistiskt ”dom-vi” förhållande.
Det kan vara en annan grupp människor, ett annat samhälle eller en annan civilisation med andra kulturella yttringar. Om gudar krigade om teologiska tvistmål så borde inte katoliker slåss mot protestanter, kristna mot Judar och Judar mot muslimer, muslimska Shiiter mot Sunni och så vidare, för de har alla samma Gud. Varken dom stora eller små religionskrigen har varit teologin som upphov med däremot ofta som motivation. Vem bekostar stora arméer, utvecklar dyrbar teknologi och skickar tusentals produktiva medborgare in i döden för enbart ett teologiskt tvistemål. Snarare är alla krig förknippade med ockupation av ekonomiskt betydelsefulla produktionscentra, viktiga naturresurser så som malm, vatten och andra naturtillgångar, kommunikationsleder eller hamnar med strategisk placering ur handel- och samfärdselssynpunkt.
För att behålla sina errövringar har man också intagit viktiga administrativa centra, plundrat helgedommar, tagit slavar och arbetskraft samt avrättar ledargestalter för att kväsa ev. framtida uppror mot de nya härskarna. Krig har sin egen logik och ställ detta i jämförelse mot USA:s krig i Irak. Kriget kostar USA enorma belopp varje dag. Tror någon av er att allt detta skett i demokratins och humanismens tecken bara för att Busch fått en personlig kallelse från Gud. I verkligheten är nästan alltid krig en fråga om makt över ekonomiska tillgångar eller kamp mot sociala och ekonomiska orättvisor. I alla krig är religionen ett av de mäktigaste vapnen och kanske det farligaste av dom alla.
Religionen är farligare än stammotsättningar, rasism, eller politisk maktkamp och allt annat därför att den lyfter motivationen till att handla om de eviga konsekvenserna som ”efterdöden” genom att utlova belöningar i paradiset alternativt fruktansvärda lidanden och bestraffningar i helvetet. Det finns inga religiösa barn - bara barn till religiösa föräldrar vilket bevisas av att det är sällsynt med barn som bekänner sig till en annan religion än den man fötts in i. Om man lär barn att frukta och att demonisera andra människor med en annan religion gör man det enklare att motivera varför de också skall gå ut och döda.
